[Del 2] söka vård..
När det inte gick längre så var jag rätt tvungen att söka vård. Jag ringde då som nog alla skulle gjort till vårdcentralen (VC) och sa som det var att jag har extremt svåra buksmärtor.
Första samtalet gick på ett ungefär så här, just för hennes uttryck jag minns det så väl.
Första samtalet gick på ett ungefär så här, just för hennes uttryck jag minns det så väl.
VC - men får du ont före eller efter du har ätit?
jag - jag får ont efter jag ätit, litet som smått, men även när jag dricker får jag ont efteråt
VC - så du får ont före maten då alltså?
jag - nej jag får ont efter
VC - är du säker på att det är efteråt och inte före
Jag - jo jag är väldigt säker på det
VC - jag tror du får ont före du äter och då är det magsår du har, så köp samarin och återkom om 3 månader.
Det var första samtalet...
Andra samtalet var inte så mycket mer givande, åter igen samma dam, åter igen en jag fast mycket sämre. Jag sa som det var att det vart bara värre och värre, och hon envisades åter igen att det bara var magsår och la till att vi ungdomar överdriver ju så mycket hela tiden, lite magsår har aldrig dödat någon så jag skulle börja äta mer regelbundet och sluta slarva med maten (sa att jag hade svårt att äta pga smärtan) Sen skulle jag återkomma om 3 månader.
1 månad gick när jag ringde igen hade jag då rasat 10 kg i vikt (alltså på en månad hade jag gått ner dessa 10 kg) jag var i hemskt skick, jag kunde knappt gå, kunde inte alls äta och jag käkade 10-12 alvedon om dagen för att ens orka kliva upp då jag inte kunde ta mig upp ur sängen ens pga smärtan. Jag skrek på nätterna av smärtorna och det enda man oroade sig för var hur man skulle kunna sova och sen hur man skulle kunna ta sig upp.
När jag ringde vart hon rent av arg på mig, sa att jag genast skulle sluta käka alvedon för de gjorde bara magsåret värre, skulle käka på en gång och sen ringa igen när jag slutat och blivit bättre. För nu fick jag sluta ta upp deras tid. När jag envisades med att jag både spydde och att nr 2 var rent blod men det var nog bara nån liten bristning som var ofarligt. Hon rådfrågade dock läkaren där men han sa samma sak enligt henne, att det var magsår.
Jag gjorde som hon sa, under hela nästa dag så tog jag inga alvedon, magen smärtade värre än någonsin men dom kan ju mer än mig så jag kämpade på och litade på henne. Vid middagen (dagens första måltid) så gick det inte längre, jag tog en tugga av köttbullen och ramlade skrikandes ner på golvet i fosterställning och vred mig i en storm av tårar.
Jag var inte ensam då så de ringde sin mor och rådfrågade då VC vägrade ta mig på allvar, hon ringde i sin tur sjukhuset som däremot tog mig på allvar och ville skicka ambulans men det gick fortare med bil. Väl där så tog det 5 minuter av läkarens tid att fastställa att jag hade en inflammerad tarm. FEM minuter, jag hade sluppit väldigt mycket om VC lyssnat på mig.
Det läkaren sa sen var däremot skrämmande, hade jag följt VC och väntat de där 3 månaderna så hade jag aldrig ens överlevt, jag var undernärd, uttorkad och kroppen var i allmänt ruskigt dåligt skick och jag härjades av en hög feber. Och jag skulle ha följt VCsråd också om det inte vore för vänner som tvingade iväg mig .
Sjukhusets viselse gjorde mig dock bättre men inte tillräckligt tyvärr
När jag ringde vart hon rent av arg på mig, sa att jag genast skulle sluta käka alvedon för de gjorde bara magsåret värre, skulle käka på en gång och sen ringa igen när jag slutat och blivit bättre. För nu fick jag sluta ta upp deras tid. När jag envisades med att jag både spydde och att nr 2 var rent blod men det var nog bara nån liten bristning som var ofarligt. Hon rådfrågade dock läkaren där men han sa samma sak enligt henne, att det var magsår.
Jag gjorde som hon sa, under hela nästa dag så tog jag inga alvedon, magen smärtade värre än någonsin men dom kan ju mer än mig så jag kämpade på och litade på henne. Vid middagen (dagens första måltid) så gick det inte längre, jag tog en tugga av köttbullen och ramlade skrikandes ner på golvet i fosterställning och vred mig i en storm av tårar.
Jag var inte ensam då så de ringde sin mor och rådfrågade då VC vägrade ta mig på allvar, hon ringde i sin tur sjukhuset som däremot tog mig på allvar och ville skicka ambulans men det gick fortare med bil. Väl där så tog det 5 minuter av läkarens tid att fastställa att jag hade en inflammerad tarm. FEM minuter, jag hade sluppit väldigt mycket om VC lyssnat på mig.
Det läkaren sa sen var däremot skrämmande, hade jag följt VC och väntat de där 3 månaderna så hade jag aldrig ens överlevt, jag var undernärd, uttorkad och kroppen var i allmänt ruskigt dåligt skick och jag härjades av en hög feber. Och jag skulle ha följt VCsråd också om det inte vore för vänner som tvingade iväg mig .
Sjukhusets viselse gjorde mig dock bättre men inte tillräckligt tyvärr
[Del 1] Diagnosen
Jag börjar ända från början när jag först började märka av lite av magen. Det började väldigt milt och knappt så man egentligen tänkte på det. Lite magvärk som uppkom lite då och då under dagen, jag noterade aldrig riktigt i vilket sammanhang då när det väl började bli besvärande så försvann det lika plötsligt som det uppkom och var borta flera veckor ibland månader. Så där precis lagomt när man tänkt ringa vårdcentralen och fråga om råd, detta struntade jag då i eftersom det nu var borta igen.
Mer och mer började det komma och tiden emellan när man inget kände började bli kortare och kortare. Jag började då också notera att smärtan uppkom i samband med maten, inte innan utan precis efter jag ätit. Detta trappades också upp till den grad att det uppkom bara jag svalde.
För att notera så är jag den som avskyr att ringa läkaren för småsaker, även när jag stukade foten riktigt illa så skuttade jag runt på ett ben hellre än gå till läkaren. Mindre bra idag då den strular vid överansträngning. Vilket inte hör hit...
Efter smärtorna kom kramperna, febern och diareén. Vissa dagar så kunde man knappt äta trots att man var vrålhungrig. Detta låter nog dumt men på nått sätt så fick jag känslan av att detta kom för att stanna i mitt hela liv. Känslan var så stark att det skrämde vettet ur mig fullkomligt, ett tag trodde man att man var döende när smärtorna var som värst och jag drog snabbt slutsatsen att det var i tarmen det satt, dels för vart det var positionerat och dels också för hur smärtan uppkom, för när vi tuggar börjar tarmarna förbereda sig och de börjar röra sig, det är också innan maten ens nått ner till dom så är de i rörelse. Denna rörelse är ju inget man känner men magkänslan sa ändå att tarmen var boven i dramat.
jag hade innan aldrig hört talas om någon sjukdom som satt i tarmen än mindre något kroniskt så det fick tankarna att snurra mera att det var nått totalt galet med en. Jag kan ju knappast känna min kropp så väl att veta det, måste vara total inbillning alltså, sen så vem sjutton är sjuk enbart i tarmen.
Men smärtorna blev outhärdiga till slut, på nätterna när det var som värst låg man i fosterställning och kved trots att man försökte vara tyst, ljuden kom liksom inte av fri vilja. Men kvidandet blev till skrik och jag insåg tillslut att detta måste jag ta med en läkare så dagen därpå tänkte jag tillslut ringa vårdcentralen ändå...
Bara det samtalet är ett kapitel i sig så det tar jag nästa gång
Mer och mer började det komma och tiden emellan när man inget kände började bli kortare och kortare. Jag började då också notera att smärtan uppkom i samband med maten, inte innan utan precis efter jag ätit. Detta trappades också upp till den grad att det uppkom bara jag svalde.
För att notera så är jag den som avskyr att ringa läkaren för småsaker, även när jag stukade foten riktigt illa så skuttade jag runt på ett ben hellre än gå till läkaren. Mindre bra idag då den strular vid överansträngning. Vilket inte hör hit...
Efter smärtorna kom kramperna, febern och diareén. Vissa dagar så kunde man knappt äta trots att man var vrålhungrig. Detta låter nog dumt men på nått sätt så fick jag känslan av att detta kom för att stanna i mitt hela liv. Känslan var så stark att det skrämde vettet ur mig fullkomligt, ett tag trodde man att man var döende när smärtorna var som värst och jag drog snabbt slutsatsen att det var i tarmen det satt, dels för vart det var positionerat och dels också för hur smärtan uppkom, för när vi tuggar börjar tarmarna förbereda sig och de börjar röra sig, det är också innan maten ens nått ner till dom så är de i rörelse. Denna rörelse är ju inget man känner men magkänslan sa ändå att tarmen var boven i dramat.
jag hade innan aldrig hört talas om någon sjukdom som satt i tarmen än mindre något kroniskt så det fick tankarna att snurra mera att det var nått totalt galet med en. Jag kan ju knappast känna min kropp så väl att veta det, måste vara total inbillning alltså, sen så vem sjutton är sjuk enbart i tarmen.
Men smärtorna blev outhärdiga till slut, på nätterna när det var som värst låg man i fosterställning och kved trots att man försökte vara tyst, ljuden kom liksom inte av fri vilja. Men kvidandet blev till skrik och jag insåg tillslut att detta måste jag ta med en läkare så dagen därpå tänkte jag tillslut ringa vårdcentralen ändå...
Bara det samtalet är ett kapitel i sig så det tar jag nästa gång
