Jag börjar ända från början när jag först började märka av lite av magen. Det började väldigt milt och knappt så man egentligen tänkte på det. Lite magvärk som uppkom lite då och då under dagen, jag noterade aldrig riktigt i vilket sammanhang då när det väl började bli besvärande så försvann det lika plötsligt som det uppkom och var borta flera veckor ibland månader. Så där precis lagomt när man tänkt ringa vårdcentralen och fråga om råd, detta struntade jag då i eftersom det nu var borta igen. 

Mer och mer började det komma och tiden emellan när man inget kände började bli kortare och kortare. Jag började då också notera att smärtan uppkom i samband med maten, inte innan utan precis efter jag ätit. Detta trappades också upp till den grad att det uppkom bara jag svalde. 
För att notera så är jag den som avskyr att ringa läkaren för småsaker, även när jag stukade foten riktigt illa så skuttade jag runt på ett ben hellre än gå till läkaren. Mindre bra idag då den strular vid överansträngning. Vilket inte hör hit... 

Efter smärtorna kom kramperna, febern och diareén. Vissa dagar så kunde man knappt äta trots att man var vrålhungrig. Detta låter nog dumt men på nått sätt så fick jag känslan av att detta kom för att stanna i mitt hela liv. Känslan var så stark att det skrämde vettet ur mig fullkomligt, ett tag trodde man att man var döende när smärtorna var som värst och jag drog snabbt slutsatsen att det var i tarmen det satt, dels för vart det var positionerat och dels också för hur smärtan uppkom, för när vi tuggar börjar tarmarna förbereda sig och de börjar röra sig, det är också innan maten ens nått ner till dom så är de i rörelse. Denna rörelse är ju inget man känner men magkänslan sa ändå att tarmen var boven i dramat. 
jag hade innan aldrig hört talas om någon sjukdom som satt i tarmen än mindre något kroniskt så det fick tankarna att snurra mera att det var nått totalt galet med en. Jag kan ju knappast känna min kropp så väl att veta det, måste vara total inbillning alltså, sen så vem sjutton är sjuk enbart i tarmen. 

Men smärtorna blev outhärdiga till slut, på nätterna när det var som värst låg man i fosterställning och kved trots att man försökte vara tyst, ljuden kom liksom inte av fri vilja. Men kvidandet blev till skrik och jag insåg tillslut att detta måste jag ta med en läkare så dagen därpå tänkte jag tillslut ringa vårdcentralen ändå...
Bara det samtalet är ett kapitel i sig så det tar jag nästa gång