VC - men får du ont före eller efter du har ätit?

jag - jag får ont efter jag ätit, litet som smått, men även när jag dricker får jag ont efteråt

VC - så du får ont före maten då alltså?

jag - nej jag får ont efter

VC - är du säker på att det är efteråt och inte före

Jag - jo jag är väldigt säker på det

VC - jag tror du får ont före du äter och då är det magsår du har, så köp samarin och återkom om 3 månader.

Det var första samtalet...

Andra samtalet var inte så mycket mer givande, åter igen samma dam, åter igen en jag fast mycket sämre. Jag sa som det var att det vart bara värre och värre, och hon envisades åter igen att det bara var magsår och la till att vi ungdomar överdriver ju så mycket hela tiden, lite magsår har aldrig dödat någon så jag skulle börja äta mer regelbundet och sluta slarva med maten  (sa att jag hade svårt att äta pga smärtan) Sen skulle jag återkomma om 3 månader.

1 månad gick när jag ringde igen hade jag då rasat 10 kg i vikt (alltså på en månad hade jag gått ner dessa 10 kg) jag var i hemskt skick, jag kunde knappt gå, kunde inte alls äta och jag käkade 10-12 alvedon om dagen för att ens orka kliva upp då jag inte kunde ta mig upp ur sängen ens pga smärtan. Jag skrek på nätterna av smärtorna och det enda man oroade sig för var hur man skulle kunna sova och sen hur man skulle kunna ta sig upp. 

När jag ringde vart hon rent av arg på mig, sa att jag genast skulle sluta käka alvedon för de gjorde bara magsåret värre, skulle käka på en gång och sen ringa igen när jag slutat och blivit bättre. För nu fick jag sluta ta upp deras tid. När jag envisades med att jag både spydde och att nr 2 var rent blod men det var nog bara nån liten bristning som var ofarligt. Hon rådfrågade dock läkaren där men han sa samma sak enligt henne, att det var magsår. 
Jag gjorde som hon sa, under hela nästa dag så tog jag inga alvedon, magen smärtade värre än någonsin men dom kan ju mer än mig så jag kämpade på och litade på henne. Vid middagen (dagens första måltid) så gick det inte längre, jag tog en tugga av köttbullen och ramlade skrikandes ner på golvet i fosterställning och vred mig i en storm av tårar. 
Jag var inte ensam då så de ringde sin mor och rådfrågade då VC vägrade ta mig på allvar, hon ringde i sin tur sjukhuset som däremot tog mig på allvar och ville skicka ambulans men det gick fortare med bil. Väl där så tog det 5 minuter av läkarens tid att fastställa att jag hade en inflammerad tarm. FEM minuter, jag hade sluppit väldigt mycket om VC lyssnat på mig. 
Det läkaren sa sen var däremot skrämmande, hade jag följt VC och väntat de där 3 månaderna så hade jag aldrig ens överlevt, jag var undernärd, uttorkad och kroppen var i allmänt ruskigt dåligt skick och jag härjades av en hög feber. Och jag skulle ha följt VCsråd också om det inte vore för vänner som tvingade iväg mig .

Sjukhusets viselse gjorde mig dock bättre men inte tillräckligt tyvärr